Jag insåg en sak häromdagen när jag satt på tåget. Eller... insåg var kanske en underdrift. Det var väl snarare något som kom och sparkade mig i bakhuvudet snarare. Jag insåg att Feminism är bullshit.

Jo, jag tycker faktiskt att det är så. Och puckot som får för sig att jag är emot jämställdhet för att jag inte är feminist (jag har vägrat den stämpeln i många år, så det är ingen nyhet för mina vänner i alla fall) borde ta reda på fakta först. Jag tycker att jag borde få samma lön som grabben som gör samma sak som jag. Ingen tvekan! Och alla de där sakerna...
Det jag inte går med på är att feminister automatiskt (och helt omedvetet, hoppas jag verkligen) gör sig till de offer de vägrar vara. Så fort något går emot är det ojämställt. Men här är en nyhet: Världen är ojämställd. Den kommer alltid vara ojämställd. Antingen åt ena hållet eller åt det andra. Jag står inte för det, aldrig i livet, men jag är realistisk. Det kommer inte ändra sig även om en hyperfeminist som inte rakar sig under armarna står och skriker slagord i en demonstration. Okej det var elakt, nu skrek det lite stereotyp. Pinsamt.

Det är nästan komiskt hur mycket Zelda påminner om min vän A.
På ett bra sätt alltså.

Nu är det så att jag tänker jobba häcken av mig i helgen. Jo, för det är så det går till på akuten. Där jobbar man tills man avlider själv och så mår man jättebra att man försökt göra en skillnad för folk som inte mår så bra.

I alla fall, nu skiter jag i jobbet en liten stund och tänker bestämt berätta att jag har både klippt mig och färgat håret. Jomen visst serrni. Jag har gått och blivit blondin (men hävdar bestämt att jag fortfarande är ett Kinderägg, mitt blonda tillstånd är förmodligen tillfälligt med tanke på mina och min systers små nycker)! Och inte nog med det, jag är även korthårig numera. Lång lugg, kort busig frisyr och alldeles perfekt för min del eftersom jag är lat när det gäller att fixa håret! Inte lika kul på morgonen när man inser att håret står åt alla möjliga och omöjliga håll. Idag såg det ut som jag var ready for takeoff, hade två vingar som stod rakt ut på sidorna av huvudet! Till och med jag med mitt dåliga morgonhumör skrattade åt mig själv.


Anyway, eftersom jag verkar vara inne på ett väldigt svamligt inlägg så är det numera såhär: Jag ska jobba i helgen. Jobba = pengar = det tycker jag om! När helgen är över så ska jag träffa fröken E för en fika och det var länge sen så det ska bli roligt att träffa henne igen. Syster ska fikas med på tisdagen och SEN händer det roliga: Det är såhär att nästa vecka så tar jag mitt pick och pack och reser min väg till Köping/Västerås! Jo, jag skriver så för att jag och min bästa fröken J ska shoppa loss inne i Västerås och det är även en festkväll inbokad där. Så den uppmärksamme kanske rentav hittar mig där!

Nu tänker jag sluta svamla och göra som varje vettig människa, jag tänker gå och lägga mig! Så toodeloo.

Jag vet inte hur det gick till, men på en handvändning gick mitt liv ifrån att vara perfekt till att allt rasade ihop till en rykande liten hög framför mina fötter. Sen vet jag inte om det beror på att jag lurade mig själv till att tro att allt var bättre än det i själva verket var, eller om det är för att jag började skriva igen.
Alltså, för att förklara mig lite närmare så skrev jag en hel del för några år sen. Noveller, poesi, ja till och med en bok! Alltihop var melankoliskt och uppgivet och jag har alltid satt ord på mina känslor genom text och inte genom att prata eller att rita. För det är lättast så för min del. Och nu råkade det vara så att min vän bad mig om en text för henne att illustrera (Förlåt A, jag vet inte om du föredrar ’henne’ eller ’henom’). I vilket fall så gjorde jag det hon bad mig om, jag skrev inte bara en novell, utan två stycken. En lite mörkare och en… tja, det enda sättet att förklara den är väl sömndepraverad LSD-tripp? Det är den jag ser fram emot att se illustrerad, för jag ser den världen i klara färger och i en överdriven stil. Den andra känns mörk, deprimerad och nästan lite för realistisk. Trots att den är långt ifrån realism.

Har ni tur så kanske A tillåter mig att lägga upp en av hennes illustrationer av någon av novellerna, om det skulle bli någonting av det.

Jag har få vänner, men de jag har är väl valda och jag kan lämna mitt liv i deras händer utan att vara det minsta orolig. Därför är jag också så glad när jag faktiskt får chansen att träffa dem för de bor ju dessvärre väldigt utspridda i Lilla landet mellanmjölk. Malmö, Vallda, Köping och så Vänersborg. De fyra städerna representerar mina vänner A, S, J och D. De är allihop varandras motsatser men gör inte att jag tycker mindre om någon av dem för det. Det gör det hela mer mångsidigt.

A - Hon är min lilla gullefjun och det har hon varit sen 7 klass. Rätt många år nu när man tänker efter. Jag träffar henne tyvärr väldigt sällan, men jag pratar ofta med henne i telefonen eller skickar ett brev eller två. Ja, och A är ju den jag känner som är mest excentrisk av alla, och väldigt påhittig!
S - Jag har egentligen bara känt henne i ett par månader, men hon är min otvilling. Vi är väldigt olika utseendemässigt och lever helt skiljda liv, men ändå delar vi nästan alltid samma tanke. Mycket underligt och mycket komiskt!
J - Är det någon som man kan prata om precis allt med så är det min lilla J. Hon finns alltid där och man kan alltid besöka henne även om man bor rätt många mil bort ifrån henne. J har jag varit bekant med sen början av gymnasiet, och vi blev vänner först efter studenten. Knasigt att man kan gå i samma klass i tre år och först efteråt inse att man har så mycket gemensamt?
D - Hon gick i samma klass som mig, A och J och hon är den stolligaste jag vet! Det är inte omöjligt att få ett samtal där hon skrattar tills hon gråter innan hon ens säger något. Hon gör livet intressant helt enkelt.


Det här är egentligen ett helt oviktigt inlägg, men jag bara kände att det var dags att skriva något litet om mina vänner.

Här är två citat som jag tycker alla som har en förmåga att beblanda sig med fel "vänner" (som jag har en tendens att göra) bör ta till sig:

"En vänskap ska aldrig ta mer energi än den ger. Då är det inget äkta." - Systeryster

"Jag beblandar mig bara med folk som jag mår bra av." - S

Jag insåg efter att jag tog bilderna att jag 1. hade fruktansvärt dåligt ljus att ta bilder i, men jag var för lat för att faktiskt orka resa mig upp och gå till en bättre plats och 2. jag insåg att jag nog inte var så smart som fotade genom glas... Men oh well, den som vill kika kan ju se de färdiga bilderna, och kan man gissa vilka jag ritat så blir det pluspoäng... ;D

Det här är då första bilden, som ni ser så är den tagen ur lite underliga vinklar så de ser lite mosade ut eller bara allmänt felproportionerade ut. Det är för att jag fick vinkla tavlan för att få så få reflektioner i glaset som möjligt. Men det är mer eller mindre som det ser ut i alla fall.





Och här är då bild två. För att inte ha ritat på närmare två år så tycker jag att det började bra i alla fall? Jag ska bara rita lite mer så blir det nog riktigt bra till slut! Eller vad säger ni?